Varför måste vi satsa på förskolan?

Som förskollärare så ser jag förskolan som en naturlig del i barnens skolgång, precis som resten av åren i skolan tror jag på förskolan som en mötesplats för lärande. Debatterna kring förskolan är dock många. Är förskolan verkligen bra för alla barn? Borde inte barn till arbetslösa och föräldralediga ha rätt att gå i förskolan mer än 15/h? Borde man inte satsa mer på dagmammor och vårdnadsbidrag? Finns det en övertro på förskolan? osv.

Jag tänker försöka ge min syn på det hela och framförallt tänker jag försöka ta barnperspektivet. Idag går de flesta barn på förskolan. Många barn är där måndag till fredag från morgon till kväll. Det är vi vuxna som bestämmer att barnen ska vara på förskolan under stor del av sin vakna vardagstid. Är det bra för alla barn, njae men jag är övertygad om att det skulle kunna vara en verksamhet som är fantastisk, för de allra flesta av våra barn. När nu nästan alla barn mer eller mindre går i svensk förskola är det vår skyldighet att göra den så bra som möjligt. Det är förskollärarens/arbetslaget/förskolechefs ansvar att anpassa verksamheten så att den passar hela barngruppen men för att det ska infrias så måste förutsättningarna ges. Det är på politisk nivå förutsättningarna ges. Det handlar om prioriteringar och för mig är det en självklarhet att vi måste satsa på våra barn!

Anknytningsteorin är den teori som talar emot svensk förskola som den ser ut idag. Många barn börjar förskolan när det är runt ett år gamla, då är man långt ifrån färdig/tryggt anknuten. Mamma och pappa är de primära anknytningspersonerna för de allra flesta barn och alltså de viktigaste individerna i barnets liv. Börjar man förskolan behöver dock pedagogen träda in som "vikarierande" anknytningsperson. Forskningen säger att är du inte trygg, kan du heller inte leka och lära. Därför måste vi pedagoger i förskolan svara på barnens behov av anknytning, ge dem trygghet och låta dem vara nära den pedagog som är tryggast för barnet just nu. Det sprids strömningar i dagens förskola om att vi inte skulle göra detta, att barnet istället ska knyta an till verksamheten och gruppen. Det talar direkt emot det medfödda anknytnings-sytem som barnen föds med. Svarar vi på barnets behov av anknytning ger vi också barnet möjligheter att i förskolan växa som individer, leka och lära. Svarar vi inte på barnets behov av anknytning kan det påverka barnets utveckling i extremt farlig riktning (se bland annat Susan Harts forskning om hur anknytningen hänger ihop med hjärnans utveckling). Sen ska vi givetvis aldrig knyta an till barnen, som pedagoger, för vår egen skull, vi ska uppmuntra lek och utforskande tillsammans med de andra barnen, men vi ska också bekräfta barnen i deras känslor. Att jag som liten behöver möta väldigt många andra barn och vuxna på förskolan och upprätthålla fungerande relationer med alla dessa individer är att kräva alltför mycket. Vi behöver se till så att barngruppens storlek är anpassad efter de barn som vistas i gruppen. De stora grupper som finns i förskolor idag är inte bra för våra barn!

Jag behöver som liten möta samma trygga välkomnande pedagoger varje dag jag anländer till förskolan. Som möter mig så som just jag behöver bli bemött, just den här dagen. Att på detta sätt svara på alla barns behov kräver resurser, det kräver kompetent personal som har möjlighet att reflektera över verksamheten, barnens vardag på förskolan. Det kräver att man har personal som är känd för barnen, som kan rycka in och arbeta, när det är någon i arbetslaget som av någon anledning inte är på plats.

Som förälder är det du som vet bäst vad just ditt barn har för behov, förskolans läroplan är tydlig, du kan påverka verksamhetens innehåll, så lägg dig i, intressera dig för, tyck till om ditt barns vardag på förskolan! I samråd med kompetenta pedagoger så kan vi forma en toppenmiljö för våra barn att vistas i.

Sammanfattningsvis, svensk förskola har utvecklats jättemycket under de senaste decennierna. Från att alla barn ska göra samma saker, kissa på samma tid, och äta det som serveras, är förskolan som jag ser den mycket mer individanpassad. Vi har en annan barnsyn där vi ser barn som kompetenta och fullt kapabla att styra över sin vardag. Jag ser det som vårt största uppdrag att i förskolan ge barnen möjlighet att utveckla sina sociala förmågor, att fungera i grupp, att kunna leka och lära tillsammans, att bli demokratiska individer, att svara upp på barnens nyfikenhet, vetgirighet och lust att lära. Detta gör man bäst tillsammans med andra barn. Därför tror jag på förskolan som en plats för utveckling och lärande och därför måste vi satsa på förskolan! När man som idag pratar om att inte ens kunna garantera våra barns säkerhet på en del förskolor, är man på milsvitt avstånd från den förskola som jag menar att vi vill att våra barn ska få ta del av. En förskola med trygga barn där utveckling, och lustfyllt lärande stor i fokus, som är en inkörsport och ger en stark grund att stå på inför resten av skolåren.  Vi måste gå samman och stå upp för våra barn, Vi måste satsa på svensk förskola!

/Mari